Jag har gjort det. Jag har blivit en pervers akademiker.

Jag läser civilekonomprogrammet och juristprogrammet. Pararellt.
Magsår, erektionsproblem och håravfall är min framtid.
Yrkeskategori: Dålig ekonom, dålig jurist.

Just nu brinner jag för juridiken, den känns kul. Ny, spännande. En ny passion, medans
ekonom studierna känns mindre upphetsande. Siffror är inte min grej, om de inte är § dvs.

Pengar och paragrafer, § & $, pengar och paragrafer är mitt liv nu. Men i slutet av dagen. Är jag nog tur i alla fall!

Sådär, jag är tillbaka. Eller något.

Vad händer och fötter i mitt liv? Inte så mycket spännande egentligen. Jag är universitetsstudent med allt det innebär. Tentor, duggor. Seminarium och föreläsningar till höger och vänster. Biblioteket är mitt hem.

Jag har haft seriösa funderaringar på om ekonomi och FEK är rätt för mig, jag gillar ämnena och tanken att jobba som ekonom men ... Pedagogiken och proffessorerna är inte i toppklass direkt. Därför har jag sökt annat. Samt kommit in på juristlinjen på SU. Nu står valet mellan jurist och ekonom. Saken är den att jag kommer nog inte komma in på juristlinjen någon gång efter det här igen för att jag sökt in på HA urvalsgruppen som kommer att tas bort från och med HT08.

Detta är min enda chans att bli jurist ev. Har ett bra högskoleprovsresultat och kan nog komma in på våren 09 igen men ... kanske läsa pararellt? Kanske hoppa av ekonomlinjen? Ekonom och jurist? Javisst?!

Idag var en bra dag.

Jag hade varit i lägenheten och målat tak, det blev riktigt fint. Vitt istället för rökargult som det var innan. Pyssla ganska länge och vid halv sju rörde jag mig hemåt. Hade lånat mammas bil (hade köpt färg på Bauhaus tidigare) och hoppa in i den och körde hem mot mor och far från lägenheten.

På motorvägen hem ser jag en svart Saab som ligger precis före mig på andra körfältet, jag tänker "grymm Saab, svart är fint" och försöker köra förbi den. Slänger en sista blick in i bilen och vem sitter där. Daniel. Daniel från min gymnasieklass som jag inte sett sen jag rykte in i lumpen, har saknat han som fan! Han är en av tre personer som kan få mig att skratta som fan, (Christian och Nils är de två andra).

Vi vifta med armarna och skratta och jag peka på avfarten så svängde vi båda av. Körde in på McDonalds parkeringen och skaka hand och kramades. Fan vad kul och se han, jag är glad. Över ngt så litet och obetydligt egentligen. Vi snacka skit, bytte nummer och lovade att styra upp ngt, det kändes bra. Solen kom fram och sken. Jag har målat min lägenhet och äntligen fått kontakt med Daniel igen. Idag var en bra dag.

Jag har tagit tag i mitt liv och blivit programstudent. Det är vuxet, jättevuxet. Jag kommer att ha ett yrke när jag är klar, civilekonom. Det som det var näst störst söktryck på SU på. Känns helt galet att jag är inne på den linjen. Men men, jag trivs som fisken i vattnet, vi har en jättebra professor, Thomas Bay. Som är rolig och intressant.

Jag får akta mig från att bli pretto dock, har sagt till mina vänner att de ska hålla mig nere på planeten Tellus. Fast pretto är jag sedan innan. Svårt det här.

Bonus:



Jag och mor på inskrivningsdagen.

Idag ringde Ola klockan 13 och fråga om jag kunde göra en flyer till hans efterfest ikväll som skulle på tryck direkt. Ja, svarade jag och krafsa ihop lite helvetica onani alá mig. Det blev väldigt stelt och tråkigt så jag skissa ihop en liten figur med mitt wacombord som börjat samla damm. Såhär blev gubben.


Sen blev födelsedagen riktigt bra, goda vänners sällskap, massa skratt och debatter om diverse saker. Vad vuxen jag håller på att bli. Ingen utgång ens, till mitt försvar så fyllde jag en tisdag. Dagen efter blev jag inbjuden av Linda och Micke att komma och riva en vägg i deras nya lägenhet, jag var hugg och pepp och väggen revs. Aggressionerna försvann illa kvickt och Linda pep mest i skräckblandad förtjusning när väggen revs! Dammigt vart det ... men fort gick det!

Idag var jag på KI i Huddinge för en magnetröntgen av min lever. Det var klockan 9.40 på morgonen och självklart så försov jag mig och kom dit lite sent. Men denna gång hitta jag hela vägen dit utan att irra runt som senast. Väl på plats så funka inte p-automaten så jag fick ringa och felanmäla. Killen som svara börja ifrågasätta om mitt kort funka och sa att jag skulle betala med mynt istället, jag hade inte mynt och var sen och irriterad. Men fick till slut efter lite övertalan göra anmälan och en felanmälningskod.

Väl på plats fick jag klä av mig och en kanyl i armvecket, klassikern "känns det bra" ställdes av sköterskorna och jag sa att det var ok men inte bekvämt direkt. Ena sköterskan var uppenbart från Finland och bröt en massa, hade vit rock på sig och prata som ett mumintroll, jag log för mig själv. Sen gick vi in i själva rummet och där stod den, magnetröntgenmaskinen. Hela rummet såg ut som något taget ur Star Trek, allt var vitt och stilrent. Jag la mig på britsen och de band fast mig och tryckte in sladdar och förklara en massa. Jag var road, det här kändes ... Star Trek!

Väl inne i tuben till kameran började kameran surra och göra massa pipljud, skulle lätt kunna spela in det och göra en låt av det. Påminde om gammal god Stockholms Techno under Loop eran på 90-talet. Pipljud och enkelt och monotont, ryckte lite i dansfötterna men var tvungen att ligga still. Sen börja det roliga, jag skulle hålla samma tempo när jag andades och fick instruktioner av sköterskorna, sen skulle jag då och då hålla andan. Det hela kändes som jag hade ett yoga pass inne i ett Star Trek sjukrum, eller dåliga karatekid repliker. "Andas in, andas ut, håll andan". Taket inne i kameran låg tättinpå så jag satt och stirra in i en mörkgrå rand och leta efter prickar i det välvda taket. Hitta några små. Efter en massa "andas in, håll andan", hurr ljud och pip ljud samt att jag fått i mig kontrastvätska via kanylen så var jag klar. Två timmars paus och jag fick gå och äta. Höll på att tuppa av för jag var hungrig! Lite äpple och yoghurt gjorde susen och att läsa Cap & Design som jag sparat åt detta tillfälle. Harri glad. Sen in igen snabbt för att ta några bilder igen och sen hem!

Hemvägen gick bra den med, jag gillar verkligen inte att köra bil i södra Stockholm för jag hittar inte alls, körde bara lite fel på väg hem, en omväg på 100 meter när jag råka svänga in till Älvsjömässan, där ledde en väg till Stockholm C med men det var inte motorväg så jag vände snabbt om och tillbaka till för mig nu bekanta riksväg 226. Väl hemma så dog jag på soffan, hade inte fått i mig så mkt mat och var hungrig, titta lite på F1 tävlingen slött och somna in. Räikkönens bil gick sönder innan jag hann komma hem ens, typiskt. Sen när jag vakna så kolla jag på hockey, Finland förlora mot Kanada i VM finalen i ishockey. Otur. Men allt som allt, var det en ganska spännande dag, med mumintroll, star trek, stockholmstechno och yogapass med karetekid repliker!

Börjar dimpa ner en massa brev från Stockholm Uni, står som hög reserv på JIK och kallad på reservupprop. Det jag vill läsa i sommar, projektledning, har jag inte fått något brev än. Men vet att jag kommit in, ska nog ringa instutitionen imorgon och fråga mig när jag ska skriva in mig. Uppsala som jag också kommit in på har inte hört av sig, är två tre veckor till kursstart. Knep.

Min barndomsvän Jonas har en son sedan nio månader, lilla Vincent. Vincent lever ett liv fyllt med det stora äventyret att lära sig att gå och hålla diverse kroppsvätskor inombords länge och agera väckarklocka åt mamma och pappa runt fem tiden varje morgon.

Jonas var bortrest förra veckan och under den tiden så sa Vincent sitt första ord, "Pappa". Jonas missa det tyvär men kom hem till en jollrande liten baby som tyckte det var jättekul och säga pappa. Jonas stolt! Idag när vi prata i telefon var Jonas på väg att hämta upp Vincent och Vincents mamma, efter ett jag hörde lite babyskrik i bakgrunden plötsligt under samtalet och sen lite tuggljud (Vincent ville smaka på pappas mobil), sen lite jollrande och ett glatt "PAPPAAA!". Han kan prata! Han sa pappa! Jag blev jätteglad för Jonas, sen bomba Vincent en massa "pappa", i diverse tonlägen, man hörde om han var glad eller inte när han sa det också.




Vincent 3 veckor och pappa.

Barn är underbara, fram tills de börjar lukta och skrika då jag lämnar de tillbaka till mamma och pappa.

Jag är väldigt lik min pappa om jag tänker efter, ärvt en hel del egenskaper från honom.
Vissa saker är jag är så finsk ... t.ex. att allt jag är rädd för utmanar jag tills jag inte är rädd längre för det. Prata med Alexandra om min pappa och fobier och kom och tänka på en sak som hände när jag var liten.

Min pappa blev jagad av en klotblixt när han var liten, han och hans bror var ute på ett fält då blixten slog ner i skogsbrynet, en blixt blev till en klotblixt och de rör sig med vinden. Det blåste åt min pappa och hans brors håll så de börja springa, blixten följde efter dom (vinddraget de skapa). Hans bror hoppa ned i ett dike och min pappa fortsatte springa för sitt liv. Pappas bror skrek åt han att slänga sig på marken men han vägra i rädsla för att den skulle träffa han. Till slut så hoppa han ner på marken och blixten dundra förbi och susa in i ett träd och explodera. Efter detta så har min pappa varit rädd för blixten, inte konstigt alls efter en nära döden upplevelse som barn.

När jag var liten så var det en jättestorm med blixtar, slog ned i en transformator bland annat 100 m från vårt hus och det small i hus runtomkring oss. Blixtra som bara den. Då fick min pappa en blick som att han inte var alls närvarande, han gick ut på våran tom och sa att han skulle titta på blixten och härda sig själv från sin rädsla. Jag skrek åt han "NEEJ! Det är farligt pappa, gör det inte ... Du kan dö!!". Han lyssna såklart inte utan stod ute i ovädret i regn rusk och blixtnedslag till höger och vänster. Sen kom han in igen efter ett tag och bara "Jag är inte rädd längre!". Galet, men det gjorde intryck på mig, att man ska bemöta sina rädslor och försöka bemästra dom. Lättare sagt än gjort jag vet.

Ärvt ganska mycket av min pappa, han är kreativ, fotograferar. Utbildad snickare, spelar en massa instrument och har stor skivsamling och lika stort musikintresse. Jag är DJ, gillar att fotografera, rita och drömmer om arkitektur. Pappa upp i dagen?



Jag, pappa och mamma. Foto Louise Flinck

Jag satt och strösurfa en onsdagnatt och kollade runt på min kunskapsdatabas Wikipedia och kom in på Finland, bytte till den internationella sidan och läste om hur finska soldater ställde upp som frivilliga i Waffen SS (Finlands fienders fiende är Finlands vänner) under andra världskriget. Blev äcklad av att se den Finska flaggan med SS bemärkning och diverse andra Nazidetaljer, fy ... Kom då att tänka på det de här inlägget ska handla om, min morfar.

Min morfar var en guldgrävare, väldigt känd sådan tom! Kulta Korhonen (Guld Korhonen) var hans smeknamn, eller Kone Korhonen (Maskins Korhonen). Fast för mig var han vaari (morfar), goda goda vaari. Han dog 29 Juli 1989, 26 dagar efter min tioårsdag. Lungcancer. Röka är inte bra lärde jag mig illa kvickt och har aldrig rört cigarretter pga. det. Han och jag delar samma efternamn, min morfar och jag. Pappa och mamma är inte gifta som sagt, så jag har min mors efternamn. Morfar var med i andra världskriget och vi har en del papper sparat från hans tid då, medaljer med. Det som gör min association till Nazister och morfar är att vi har hans pass, i det så finns hans resa till Norge under 1941 registrerat. Norge 1941 var ockuperat av Nazityskland och på morfars pass så finns det en Naziörn. Blev helt paff när jag såg det första gången. En naziörn, en äkta jävla naziörn. Ingen "replika" i en historiebok utan den här stämpeln är den äkta varan, 66 år gammal. Det känns olustigt. Kollade snabbt upp igen i onsdags i morfars pass bland alla hans papper vi har om han hade varit i Tyskland som Waffen SS frivillig men det hade han inte som tur är.

I dessa papper så hittade jag lite imponerande papper, ett diplom för sin tjänstgöring i finska armén 1941-1945, signerat av president Kekkonen! Sen fanns det även ett utkast på ett brev som han har skrivit som svar på en förfrågan att göra ett tv-program om hans liv. Han berätta om sitt liv i så ödmjuka drag, vad han hade gjort och läst osv. Han tacka nej till tv programmet men kunde vara med att skriva en bok eller vara källa till en bok. Men i dessa rader om sitt liv så skrev han något som gjorde mig oerhört glad. Det stod att han hade studerat geologi på Åbo Universitet, jag blev helt tårögd nästan. Min älskade morfar, akademiker. Tufft, han och jag delar samma rang i finska armén och har samma efternamn med, Alikerssanti Korhonen (Furir Korhonen). Jag känner mig stolt över dig morfar. Jag ska följa dina spår till universitetsvärlden med. Du är bäst, älskar dig vart du än är.

Foto av Peter Magnusson

I dessa internet tider då allt och alla är modeller så fort de stått framför en bil på en bilmässa, jag har stått modell i en riktig fotostudio, för elfte gången. Första gången jag "skryter" med det för att den här bilden var kul och ta och den blev ... kul. Gissa vem som är jag?