Min barndomsvän Jonas har en son sedan nio månader, lilla Vincent. Vincent lever ett liv fyllt med det stora äventyret att lära sig att gå och hålla diverse kroppsvätskor inombords länge och agera väckarklocka åt mamma och pappa runt fem tiden varje morgon.

Jonas var bortrest förra veckan och under den tiden så sa Vincent sitt första ord, "Pappa". Jonas missa det tyvär men kom hem till en jollrande liten baby som tyckte det var jättekul och säga pappa. Jonas stolt! Idag när vi prata i telefon var Jonas på väg att hämta upp Vincent och Vincents mamma, efter ett jag hörde lite babyskrik i bakgrunden plötsligt under samtalet och sen lite tuggljud (Vincent ville smaka på pappas mobil), sen lite jollrande och ett glatt "PAPPAAA!". Han kan prata! Han sa pappa! Jag blev jätteglad för Jonas, sen bomba Vincent en massa "pappa", i diverse tonlägen, man hörde om han var glad eller inte när han sa det också.




Vincent 3 veckor och pappa.

Barn är underbara, fram tills de börjar lukta och skrika då jag lämnar de tillbaka till mamma och pappa.