Jag är väldigt lik min pappa om jag tänker efter, ärvt en hel del egenskaper från honom.
Vissa saker är jag är så finsk ... t.ex. att allt jag är rädd för utmanar jag tills jag inte är rädd längre för det. Prata med Alexandra om min pappa och fobier och kom och tänka på en sak som hände när jag var liten.

Min pappa blev jagad av en klotblixt när han var liten, han och hans bror var ute på ett fält då blixten slog ner i skogsbrynet, en blixt blev till en klotblixt och de rör sig med vinden. Det blåste åt min pappa och hans brors håll så de börja springa, blixten följde efter dom (vinddraget de skapa). Hans bror hoppa ned i ett dike och min pappa fortsatte springa för sitt liv. Pappas bror skrek åt han att slänga sig på marken men han vägra i rädsla för att den skulle träffa han. Till slut så hoppa han ner på marken och blixten dundra förbi och susa in i ett träd och explodera. Efter detta så har min pappa varit rädd för blixten, inte konstigt alls efter en nära döden upplevelse som barn.

När jag var liten så var det en jättestorm med blixtar, slog ned i en transformator bland annat 100 m från vårt hus och det small i hus runtomkring oss. Blixtra som bara den. Då fick min pappa en blick som att han inte var alls närvarande, han gick ut på våran tom och sa att han skulle titta på blixten och härda sig själv från sin rädsla. Jag skrek åt han "NEEJ! Det är farligt pappa, gör det inte ... Du kan dö!!". Han lyssna såklart inte utan stod ute i ovädret i regn rusk och blixtnedslag till höger och vänster. Sen kom han in igen efter ett tag och bara "Jag är inte rädd längre!". Galet, men det gjorde intryck på mig, att man ska bemöta sina rädslor och försöka bemästra dom. Lättare sagt än gjort jag vet.

Ärvt ganska mycket av min pappa, han är kreativ, fotograferar. Utbildad snickare, spelar en massa instrument och har stor skivsamling och lika stort musikintresse. Jag är DJ, gillar att fotografera, rita och drömmer om arkitektur. Pappa upp i dagen?



Jag, pappa och mamma. Foto Louise Flinck