Jag gillar ord, jag gillar språk. Jag gillar att skriva. Är nog en språkfascist när allt kommer omkring. Rättar t.ex. alltid min mor eller far när de lägger in svenska ord när vi pratar finska. Jag gillar tanken att hålla språken intakta och inte blanda dom med varandra, kanske därför jag pratar så ren finska och svenska?

Sverige är dock som jag innan skrivet väldigt USA-fixerat land, det märker man i reklam och TV om inte annat, media helt enkelt. Varför inte prata svenska, det är ett bra språk (en finländare som hyllar svenskan! här ser du Louise). Det ska vara engelska överallt, rea är sale och så vidare. Behöver jag ens gå in på pokerkommentatorernas prat? ALL IN!

Jag känner mig som en gubbe som beklagar sig, men jag tycker språk är fint, är det fel? Har skrivet en galet pretentiös presentation av mig som finns på ett community. Den skrämmer folk, ingen vågar skriva till mig. De som skriver skäller på mig för att jag är dryg, högfärdig och tror jag är bättre än andra. Fast jag inleder med " Jag är inte perfekt, jag försöker inte ens vara det. Men jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag kan.". Folk läser inte, de är rädda för korrekt akademisk svenska på nätet. Lustigt. Men jag gillar det, jag är lingvistisk onanist.